Från hundbur till vandringstur

19 juli 2020
Mikael Barani

Det är nu vi packar matsäcken och ger oss av ut på turer i det svenska landskapet. Efter den hetta som slog till för några veckor sedan är vädret nu mer tillåtande för långa vandringsturen – utan att man riskerar att överhettas. Det går inte att underskatta hur var man faktiskt blir med några kilo packning på ryggen.
Det blir snabbt märkbart mycket tyngre än när man vandrar utan ryggsäck och kroppstemperaturen stiger illa kvickt.

Naturligtvis kan man låta jycken åka med i hundbur transport och sedan förse fyrfotingen med bärväskor. På så sätt kan man dela på vikten lite, så länge man har koll på just hur varm hunden blir. Men med många pauser så ska nog både hundägare och hund må bra ute på tur. Då får man inte bara tillfälle att kolla av hur ansträngd man är, utan även att njuta av de omgivningar som man vandrar i.
Annars är det lätt hänt att man bara traskar på målmedvetet utan att låta skog och mark ha sin meditativa påverkan. För det är på många sätt läkande att vara ute och vandra utan krav. Att andas in frisk luft och endast höra ljuden från rasslande löv, underlaget mot skorna och andningen från en själv.

Det fina med att ha med sig hunden som sällskap är just att ha sällskap. Visst är det trevligt att vandra tillsammans med en kompis, men ibland är det skönt att bara vara själv med sina tankar. Hunden ger då ändå tillräckligt mycket social stimulans för att man inte ska känna sig helt ensam.

Om det nu inte är den känslan som man är ute efter. För ibland kan det ju faktiskt vara skönt att bara blicka inåt och se vem det är som svarar när man ställer frågor till sig själv.
Ensamhet och tystnad är ju också en lyx i dagens hyperkommunikativa samhälle.